Urmakaränkan och krögerskan Christina Schierman, ett livsöde i 1700-talets Vänersborg
Hösten 1788 menade rådman Christian Ludolph att det fick var nog. I sin fastighet nere vid nuvarande Fisktorget hade han hyrt ut en mindre lägenhet till urmakaränkan Christina Schierman - en lägenhet där hon öppnat krogrörelse. Genom kroggästernas ”oro och buller” stördes rådmannen varför Christina Schierman och hennes sjuårige son Jan Magnus nu skulle vräkas.
Även om hantverkarna stärkte sin ställning i 1700-talets Vänersborg, de steg från 10 till 20 % av den mantalsförda befolkningen, så levde många levde många av dem under knappa förhållanden. Om nödtorften var trängande för hantverkarna själva var den inte sällan än kännbarare för deras efterlämnade änkor.
Christina Schierman föddes i Vänersborg 1762. Hennes far var den i staden välkände urmakaren Mauritz Schierman. Denne Schierman hade fått burskap och rätt att öppna urmakarverkstad i Vänersborg hösten 1746. Förmodligen hade han, likt många av stadens övriga hantverkare, kommit inflyttande från annan ort där han lärt yrket. För Vänersborgs egna söner lockade sjöfarten mer än hantverksnäringen. Schierman tycks ha varit en betrodd man i staden och satt under en lång följd av år i den så kallade kämnärsrätten vilken företrädesvis dömde i mindre ärenden. Dessutom hade Schierman från 1763 uppdraget att sköta rådhusets och kyrkans urverk. I det senare fallet kom han dock i strid med klockaren Petter Falk vilken även denne hade uppdrag att tillse kyrkouret. Schierman vägrade lämna ifrån sig nyckeln till uret ända tills stadens magistart tvingade honom till detta varefter han och Falk tillsammans skulle garantera kyrkourets rätta gång.
Från Schiermans egen verkstad kom närmare 180 ur. De flesta var av ganska enkelt utförande även om undantag gjordes - undantag vilka visade på Schiermans hantverksskicklighet. I september 1775 avled Schierman men hans yrke skulle en tid leva kvar i familjen.
Den ovannämnda dottern Christina Schierman hade i slutet av 1770-talet gift sig med urmakaregesällen Johan Dahlbeck. Denne Dahlbeck, som var född 1742, tillhörde stadens hantverkareklass och hans bror Jöns var stadens förste perukmakarmästare. I augusti 1780 pantsatte Johan och Christina en åkerlycka öster om staden. Åkern, som Christina ärvt av sin far, var säkerhet för ett lån på 34 riksdaler och kanske skulle medlen investeras i den nya urmakarverkstad som Johan planerade att öppna. Året därpå fick Johan Dahlbeck nämligen själv burskap som urmakarmästare och kunde öppna sin egen efterlängtade verkstad. I mars samma år, 1781, blev Christina gravid och paret väntade sitt första barn. Den lycka de båda förmodligen kände under början av detta år skulle snart förbytas i tragedi. I slutet av april insjuknade Johan hastigt i, vad man kallade, ”hetsig sjukdom” och avled 1 maj. Få urverk hade hunnit lämna hans verkstad och Christina var nu lämnad ensam väntande sitt och sin döde makes barn.
Den 5 december samma år födde Christina sonen Jan Magnus. Bland hans faddrar märks bland andra farbrodern Jöns Dahlbeck, handelsmannen och senare borgmästaren Jonas Krull samt stadskassören Nils Dahlbom. Även om Christina Schierman tycks ha fått några av stadens mer burgna borgare som faddrar till sin son fick hon nu förlita sig på egna krafter för sin försörjning.
En möjlig utkomst för personer i Christina Schiermans ställning var att öppna en krogrörelse. För detta krävdes varken större investeringar eller någon mer avancerad förkunskap. På 1770-talet omtalar bland andra klockaren Petter Falk att just krognäringen var den ”näring varur en stor del fattige och avsigkomne borgare och änkjor haft sin föda” Att stadens krognäring varit både rik och livlig intygade även lantmätaren Hans Lindskog i slutet av 1780-talet. Till skillnad från Falk framhöll Lindskog snarare krögeriets skadliga verkningar än deras värde som näring för änkor.
Christina Schierman hade för sig och sonen hyrt husrum för rådmannen Ludolph i dennes fastighet nere vid hamnen. I sin ”kammare” hade hon för sitt uppehälle bedrivit krögeri vilket, som tidigare nämnts, Ludolph ansåg skapa ”oro och buller”. Man kan ju tänka sig en krogrörelse vid den livligt trafikerade hamnkanalen hade ett särskilt gynnsamt läge. Christina Schierman sades upp från sin kammare i november men fick löfte att bo kvar fram till Vårfrudagen kommande år. När tiden var inne bad hon om ytterligare ett par veckors anstånd men tycks ändå inte ha kommit iväg. När hon därtill låg efter med hyran gick rådman Ludolph i slutet av juni 1789 till magistraten för att tvinga fram en avflyttning genom domslut. Inför magistraten förklarade Christina Schierman att hon visserligen endast hade muntligt hyresavtal men att uppsägningen inte hade gått rätt till. Hyran lovade hon betala och vad gällde oväsen i huset så var det snarare hon som kunde klaga på sådant.
När magistraten hört båda sidor av fallet gick de på Christina Schiermans linje. Ludolph kunde inte styrka att hennes krögeri orsakat olägenhet och att han skulle, om han så önskade, göra en formell uppsägning där hon gavs rätt till uppsägningstiden. Änkan Schierman å sin sida ålades betala den hyra hon stod i skuld med.
Om rådman Ludolph efter magistratens dom sade upp sin hyresgäst är oklart. För Christina Schierman skulle emellertid dessa jordiska problem inom kort vara ur världen. I mars 1790 drabbas hon av blodförgiftning och avled den 17:de i samma månad, endast 28 år gammal. Vart hennes då knappt nioårige son Jan Magnus kom att hamna är okänt.
Som minne för denna familj finns i dag två unika föremål på Vänersborgs museum i form av golvur. Det ena verket är tillverkat av Mauritz Schierman omkring 1756. Uret, som sitter i ett samtida rikt utsirat fodral, inköpt till museet våren 2005. Från svärsonen Johan Dahlbäcks verkstad äger museet sedan längre tid tillbaka ett golvur i senare fodral. Med tanke på Dahlbecks mycket korta tid som mästare, endast 3-4 månader, rör det sig om ett av de få verk som överhuvudtaget lämnat hans verkstad.
Artikel av 1:ste antikvarie Peter Johansson ur skriften till utställningen
”Sjuttonhundratal” Vänersborgs museum 23/5 till 18/11 2007
Urverken av franskt ursprung har mycket god kvalitet. Några få verk är av Österrikiskt ursprung eller typ och om det då handlar om någon piratkopiering är okänt. Populära produkter har ju alltid varit föremål för piratkopiering, men här har vi inga grundade misstankar.
Benjamin Leja , dansk-tysk instrumentmakare som 1821 emigrerade från Danmark och sökte burskap i Stockholm som dock avslogs. Han ägnade sig åt spelverksamhet på marknader runt om i Sverige och lyckades så väl att han kunde öppna hotell med spelsalonger i Ramlösa. Verksamheten lyckades så väl att han efter några år kunde öppna en stor ”nipper och galanteriaffär” vid Gustav Adolfs torg i Stockholm. Annonserna talar om ”40000 diverse pjäser”. Benjamin L hade stor framgång i sina affärer och fick snart titeln ”kunglig hovoptikus”. År 1843 utvidgade han sin verksamhet även till Paris där han också snart blev ”kejserlig hovoptikus”.
Mot slutet av 1840-talet fick han en svår konkurrent i sonen Joseph som öppnade butik på Regeringsgatan i Stockholm. Joseph var i motsats till sin far, en mycket kultiverad person som gav en elegant prägel åt sin affär. Vid Josephs död övertogs firman av mågen Simon Sachs som fortsatte verksamheten på samma gata men senare under namnet ”Nordiska Kompaniet”.
När såldes de s.k. Leja-uren? Helt säkert är att det handlar om en 1800-tals produkt. Knappast 90-tals men gissningen strax före 1870-1890. Själv har jag ett sådant ur utan namnet men med något som förefaller vara försäljningsdatum 1858 men ta det inte för allvarligt för det kan ju handla om ett reparationsnummer, dock kan det mycket väl ha funnits i min släkt sedan inköp.
Ovanstående uppgifter om Benjamin och Joseph Leja samt Simon Sachs, är hämtade från: Staffan Tjerneld ”Stockholmsliv” sid 270-272.
Dagens förgyllning av metallföremål för bl.a konst och detaljer vid urtillverkning sker elektrogalvaniskt, en metod som möjliggjordes först under senare delen av 1800-talet. Före elektricitetens införande var man hänvisad till ett betydligt mera kontroversiellt förfarande som vi kallar "brännförgyllning" , det engelska "watergilding" (vattenförgyllning).
Fortsättningsvis handlar det endast om detta äldre förgyllningsförfarande och dess konsekvenser.
Förgyllningen utfördes med ett amalgam bestående av guld och kvicksilver. Guldet i form av tunna folier uppvärmdes i en degel och just när guldet började smälta hälldes tre till fyra gånger dess vikt med kvicksilver över guldet, vilket omedelbart avkyldes i vatten. Resultatet blev en mjuk substans med smörliknande konsistens.
Föremålet som skulle förgyllas, behandlades först med salpetersyra varefter guldamalgamet jämnt fördelades över ytan med hjälp av fingrarna. Till sist uppvärmdes i en koleld varvid kvicksilvret förångades och kvar blev guldet som därefter polerades till önskad glans.
Senare modifierades eller utvecklades denna metod genom att man först gned in föremålet med kvicksilvernitrat som gjorde att guldamalgamet lättare fixerades vid detaljen.
Under försiktig uppvärmning och förångning av kvicksilvret, spreds guldamalgamet med en mjuk borste jämnt över hela ytan. Uppvärmningen avslutades när ytan fått en svagt gul färgton och detaljen polerades därefter med en i vinättika fuktad borste. För att eliminera eventuellt kvarvarande rester av kvicksilver, behandlades ytan med en blandning av bivax och kopparacetat (affinering), varefter renskurades med utspädd salpetersyra och sköljdes i vatten.
De risker som denna process innebar var väl ökända !!
Förgyllningen som vanligen utövades av någon anställd hos en guldsmed, behärskades av ett fåtal personer och var därför också en synnerligen lönande sysselsättning, men samtidigt också dramatiskt hälsovådlig då den orsakade utövarna svåra skador och tidig död.
Kvicksilverångorna angrep nerverna och gjorde snart livet outhärdligt för sina utövare. Kronisk förgiftning orsakad av oorganiskt kvicksilver är väl dokumenterad. Inhaleringen av kvicksilvernitrat som i betydligt större omfattning drabbade filthattmakarna gav upphov till uttrycket "galen som en hattmakare". Sjukdomssymptomen inleds med munsår, blödande tandkött och lossnande tänder. Den kroniska förgiftningen orsakade ryckningar i fingrar, leder, ögonlock, läppar etc., som snart också ledde till försämrad koordinering och psykisk instabilitet vilket slutligen resulterade i socialt haveri och undergång.
Trots tillkomsten av elektroförgyllning praktiserades brännförgyllning ännu år 1888, dock i mycket begränsad omfattning.
Författaren till boken "Watch-Making in England 1760-1820" , Leonard Weiss, från vilken jag hämtat information och som han själv är läkare. säger: " jag ryser när jag ser förgyllda föremål från brännförgyllningens tidsepok".
För: "De Gamla Urens Vänner i Göteborg" 1/96 Erik Hultkrantz.
TORSDAGSSJUKAN
Se 1191 som där redan eller senast år 1861 Saunier omnämner den förrädiska "torsdagssjukan" som får golvuret att stanna mitt i veckan trots att det är helt OK. Man kan inte förhindra om loden vill svänga sympatiskt med pendeln, det gäller bara att golvuret är mycket väl förankrat för annars svänger hela fodralet, osynligt för ögat. Fodralet börjar plötsligt svänga som en negativ pendel så att hävningen störs.
Detta är första gången som jag har sett något i skrift om den egentligen ganska okända "torsdagssjukan".
Anna Hansson:
Artikeln har jag hämtat från en skrift om Lundaoriginal som bl.a Sten Broman, Fritjof Nilsson "Piraten" med flera. Hade hört talas om Anna Hansson och hennes uraffär som egentligen hade namn efter en dansk urmakare "A.W.Bruun eftr. Ur & Optisk affär" på Klostergatan 16 i Lund. Anna som var ett mycket kavat och manhaftigt fruntimmer var mycket välkänd bland skånska slott och herresäten. Inför förhoppningen att den gamla damen snart skulle avveckla eller avyttra sin verksamhet så gjorde jag ett besök c:a 1955. Butiken hade jättestora skyltfönster där man också kunde visa hela golvur.
Anna H jämte en underdånig äldre urmakare betjänade butiken. In kommer någon ädel dam som önskar att Anna gör ett besök hemma på godset vid en kopp te. Anna tackade nej för hon var ju så upptagen. Strax kom det in någon lantarbetare som blygt önskade köpa ett armbandsur, men då fick han veta att som han förlorat sitt armbandsur i tröskan så skulle han i stället ha ett rejält fickur i kedja. Fru Hansson fick fram ett fickur tjockt som ett ägg, så det blev bara för den stackars kunden att tacka ja. Nu fick han inte med sig klockan för den hade somnat, men han var välkommen att hämta den efter någon vecka då den blivit rengjord.
Nej-----lämna affären hade fru Hansson inte tänkt sig, hon var ju bara 76 år vid tillfället.
För De Gamla Urens Vänner i Göteborg
2006-11 Erik Hultkrantz.
För: "De Gamla Urens Vänner i Göteborg" Erik Hultkrantz.
Copyright © 2004 [Anders Andersson]. Med ensamrätt.
Ändrad: 10 november 2007